Jag vet att det känns som evigheter sen jag skrev något... antingen har jag inget att skriva eller alldeles för mycket så att försöka att få ner det, svart på vitt gör det ingen rättvisa...

Jag åkte och besökte mina små skyddsänglar och tände ett ljus på deras gravar,
underbara farfar Ove, det var länge sen han lämnade oss, men det känns ibland som om det vore igår han såg på mig med sitt glada leende, det är så jag minns honom.. även när han var som sämst, sjukast så log han alltid.. Han höll skenet uppe för oss så att vi inte skulle vara så ledsna. Och sen när dagen kom, då alla klockor i huset stannade i samma sekund som han slutade andas var det över. han var borta. Jag var sex år och jag minns att jag absoult skulle med och titta på honom och ta ett sista farväl.. Jag viskade försiktigt till mamma och pappa att det såg precis ut som att han sover, de fick båda tårar i ögonen och sa att han på något vis gör det..

Sen var jag till Moffa, den där bullriga karln som jämt skojade och hade skafferiet fullt med god saker som han egentligen inte fick äta (han var diabetiker)..
Älskade Viveka som lämnade oss alldeles för tidigt, hon som aldrig gjorde någon något, hon som var så rar och fin.. Och så Morbror Ulf, det var nog han som såg till så att det gick hyffsat bra igår ändå.. Han var så snäll, hade aldrig ett ont ord att säga om någon, pratade med alla och brydde sig varken om efternamn eller vart man kommer ifrån. Han som tyckte om fina bilar och köra fort..

Man glömmer lätt bort att vara tacksam och se positivt på saker.. som just nu, eller tidigare, har jag gått och haft sån ångest över att Lina stötte axeln i dörren, vi vet än inte om det bara är en nerv som kommit i kläm eller om det är  något ännu värre..
Vi är alla tacksamma att plogkarmen var så hög så den tog emot oss och inte kastade ner oss i det där djupa diket, eller ännu värre in i ett träd.. usch, många hemska tankar cirkulerar i huvudet på en..
Vi är så tacksamma för att vi lever.. Som Lina sa, vi hade skyddsänglar som vakade över oss..